Många av er där ute tror säkert det eftersom jag i princip aldrig nämner mina brister, fel, motgångar och problem.
Vem vill läsa om sånt egentligen?
Då slog det mig att det är ju faktiskt det som är intressant. Exempelvis att läsa en blogg om en tjej som faktiskt kämpar och tar sig framåt, det är mer spännande än att bara spana in modebilder och sminktips.
En blogg med mer egna tankar och värderingar, med mer personliga tips, tips om hur man blir en bättre människa, hur man ska orka kämpa när saker och ting går fel.
En blogg om en tjej som kanske inte är så ytlig som bloggen visar.
En blogg om saker man kan ha nytta av att läsa om, för att man kanske själv har hamnat i en svacka och finner tröst i att man inte är ensam om det, samt får idéer på hur man kan göra det bättre.
Jag har varit ytlig i min blogg, rädd för att kliva fram och vara för personlig.
Jag skäms inte, för jag kämpar dagligen för att försöka bygga upp mitt liv igen, som slagits i spillror gång på gång, efter motgångar, dödsfall, otur, ekonomisk kris, jakt på boende och uppe på det, ensamhet!
Jag levde det där perfekta livet som gift i Jönköping, i en nyrenoverad citytvåa på femte våningen, bara 3 minuters promenad från Harrys/Sliver och med Evergreen Pizzeria runt hörnet.
Vi hade en stor balkong i söderläge och en fransk balkong mot norr. Vi hade fina nya möbler och fina nya vitvaror. Jag hade en rosa walk in closet med sminkvrå. Ja.. Det var verkligen helt perfekt!
Eller det verkade så utåt.
Vi gick varandra rätt mycket på nerverna p.g.a många olika problem som uppstod, bland annat ett sent missfall och dyra räkningar, men det som tog knäcken på mig var när jag förlorade min syster. Då flydde jag till Belgien och till en kille som jag då trodde jag va riktigt störtkär i, Men det var nog bara så att vi hade pratat lite under den tuffa perioden och jag kände någon form av trygghet i det, och tvekade därför inte i att bara dra därifrån.
Jag tänkte inte ett dugg på den dåvarande situationen och att försöka lösa allt, för det kändes redan hopplöst och vi hade redan diskuterat skilsmässa.
Jag stannade några veckor i Belgien och kom sen hem till verkligheten. Det var då dags att ordna med försäljningen av lägenheten och börja bestämma vem som skulle få vad. Kort därefter åkte jag tillbaka till Belgien och stannade ca 1,5 månad och då kändes det så pass på riktigt att vi hade pratat om att jag skulle flytta in där, men det blev aldrig så. Jag reste tillbaka till Sverige för att sedan skynda mig tillbaka till Jönköping i sista stund och intensivpacka. Lägenheten hade hunnit bli såld och den skulle överlämnas rätt fort. Det var intensiva dagar, men allting löste sig rätt smidigt. I samband med att allt blev klart med lägenheten och flytten från Jönköping bröts kontakten med Belgien och jag började om på nytt.
Jag har flyttat runt från stad till stad, jag har provat att bo själv, vara sambo, vara inneboende och bo hemma hos mamma och även min syster. När det var som allra värst spenderade jag ett par månader i min döda systers lägenhet, för det var för svårt att hitta en egen lägenhet just då, och jag hade ju ordnat jobb och så, så det kändes då som det enda rätta. Det var en tung period i mitt liv, att vara där utan henne, att använda hennes saker, laga mat i hennes kök osv. Det har satt starka spår i mig och gjort mig något kall. Jag var tvungen att bli kall för att orka med den perioden.
Tids nog fick jag min egna lägenhet som var jättefin, en central och renoverad 1:a bara 2 kvarter från jobbet. Det var rena rama lyxen. Lite tur ska man väl få ha? Det kändes ensamt, men jag hade ju min hund som höll mig sällskap, och vi brukade ta mysiga promenader längs med promenaden med den fina allén. Jag storstrivdes i mitt fina kök och älskade att stå där och laga middagar till mig själv, som jag sedan frös in. Jag försökte leva så ekonomiskt jag bara kunde, för ekonomin hade fått en rejäl käftsmäll efter skilsmässan, jag tänker inte gå in på anledningar och orsaker gällande det nu.
Jag hade det oförskämt bra i Norrköping och trivdes med allt! Sen valde jag att ta steget i slutet på 2014, steget att säga upp mig från jobbet, säga upp min lägenhet och omplacera min hund för att flytta till Stockholm till en kille som jag då pratat med i kanske ett halvår, men i själva verket hade vi setts redan 2007 på ett bröllop och hade haft kvar varandra på msn och facebook. Lite smått galet kan man tycka. Det var ett riktigt stort kliv för mig att ta, eftersom jag precis hade fått ordning på mitt liv igen och det rullade på fint! Men det var ju inte bara kärlek utan det var ju också så att jag hade fått jobb på ett ställe jag ville jobba på och att jag hyrde i andra hand, så kontraktet skulle ändå gå ut rätt snart. Det kändes förstås logiskt då att ta klivet mot nya möjligheter.
Så gjorde jag det! I början gick allt jättebra, jag trivdes riktigt bra och jobbet va kul!
Dock störde jag min på Stockholms kollektivtrafik, främst spårvagnstrafiken under vintern, och att det var så långt att ta sig överallt fast man bodde rätt centralt.
Jag hade nog aldrig riktigt bearbetat min systers bortgång under 2014, eftersom jag flydde från allt.
Det "backfired" i början på 2015 och jag hamnade i en djup depression och började klaga och gnälla på det mesta och tyckte att det var alla andras fel att jag mådde dåligt.
Till slut fick jag sertralin utskrivet, och atarax. Under den här tiden var jag sjukskriven, för jag mådde alldeles för dåligt för att kunna ta mig utanför dörren. Det blev bättre med tabletterna, jag blev gladare, men dom hjälpte mig inte riktigt med bearbetningen.
Jag hjälpte mig själv.
Kort efter att jag fick sparken åkte jag till min familj och spenderade tid med dem, det kändes som det enda rätta. Jag levde i en något dimmig värld där jag hade svårt att se allvaret, men samtidigt mådde jag bättre inombords. Ett par månader stannade jag med familjen för att sedan ge mig upp till Stockholm igen för att hämta prylar och kläder.
Jag bestämde då att jag inte skulle komma tillbaka till Stockholm mer.
När jag kände mig stark nog tog jag steget att sluta med alla tabletter.
Jag trappade inte ner, utan jag slutade tvärt (från maxdos), vilket i vissa fall kan vara dödligt, men jag kände sån ilska på mig själv och att jag inte tagit itu med allt innan, att jag för en stund slutade bry mig om konsekvenser och biverkningar.
I vilket fall gick allt bra och jag började bli mig själv igen, det kändes så härligt att få vara sig själv!
Så härligt att det gjorde mig gladare än innan!
Jag har nu varit helt utan alla tabletter i ca ett halvår, och den tiden har varit helt okej för mig, istället för jobbig som innan. Detta trots att jag ivrigt sökt jobb och fått kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Alltså går det att vara glad och må bra även fast man är arbetslös, pank, känner sig ensam utan sina vänner, är inneboende, och aldrig kunna unna sig något riktigt roligt.
Från deppig och hade precis ALLT! till glad och känner mig som Buddha! ;)
Jag har öppnat upp ögonen och insett att man behöver inte ha allting man vill ha. Man behöver inte pengar, man behöver inte bo flådigt. Det enda man behöver är vänner och familj som finns där för en, och lyssnar när man behöver prata. Man behöver kärlek, närhet, och stöd! Och framförallt så behöver man förstå att det finns hur många som helst där ute som också har det tufft!
Jag har inte berättat något x antal andra faktorer som påverkat allting.
Skulle jag göra det så tror jag nog att en del av er skulle börja böla.
Kanske skriver jag en bok en vacker dag ;)
xo xo ^^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar