Första djuret var då en katt som hette Tussan, och hon var liksom lite som en grej man får på köpet. Det var helt enkelt Stefans katt och jag fick acceptera henne, vilket var svårt i början eftersom hon verkligen hatade mig! Det blev bättre med tiden, men hon har ändå alltid varit lite bitchig mot mig. Idag finns hon dessvärre inte mer, p.g.a ålderdom.
Tussan
Zeke
Skaffade Zeke 2008, strax före julen tror jag det var, om jag inte minns helt fel. Han var/är en blandning mellan schäfer/jämthund och setter. Vi hade honom i ca 6 månader, innan vi gav upp... det var främst för att hans beteende var extremt, och jag/vi trodde det berodde främst på att han hade problem med höfterna, och hade ont, vilket vi fick veta in i det sista. Han var trots allt riktigt gosig och mysig vissa stunder, men kunde också vara aggressiv, och brutal. En gång var han nära på att attackera ett barn, som ville klappa honom, han hoppade på henne och hon ramlade hårt mot asfalten, skrek och grät. De stunderna var jobbigast, när man inte själv ens kunde lita på honom, eller när folk omkring inte ville förstå att han kunde vara farlig.Eller när han drog i kopplet och man inte orkade hålla emot. Jag minns att han bet en hel del, när man skulle försöka klippa hans klor, det var det värsta, jag minns att jag var rädd, och att vi var tvungna att ha munkorg på honom just då för att man inte skulle få fingrarna kapade!
Trots alla de negativa sakerna vi upplevde så älskade jag honom innerst inne såklart, och dagen då han flyttade är fortfarande hjärtskärande att tänka på. Hur han hoppade in i deras bil, och de åkte iväg... och han tittade på oss, med en sådan blick... En sån blick som verkligen visade att han fattade att nånting var på väg att ske... Det känns fruktansvärt att tänka på det, att vi övergav honom, Jag skriver vi, därför att det var bådas beslut, men jag själv känner nog mest skuld till det, eftersom jag antagligen var den som pushade på mest till att köpa honom.
Millan
Skaffade Millan några månader efter att Zeke hade flyttat, och detta var i samband med flytt till ny lägenhet, en 3:a, så det fanns ju gott om plats. Hon var en något okänd blandning och var väldigt tanig. Smidig som få, så lyckades hon klättra upp på dörrar och gillade att vara högt upp. Megamysig kisse, som alltid ville buffa massa när man klappade henne. Jag tyckte om henne så mycket! Dock gick det inte så bra ihop när Brynolf flyttade in ett par månader efter, för han var för på och jag tror han mobbade henne. Hon fick sår i pälsen, självförstörelse sår av depression skulle jag tro... Hon var inte lycklig, det syntes. Kort efter det så hoppade hon från balkongen och vi såg henne aldrig igen. Jag var ute och letade, satte upp lappar och försökte.... men hon var spårlöst försvunnen. Jag hoppas i alla fall att hon fick ett annat hem, där hon fick ha det bra!!
Brynolf
En speciell kisse... Hälften perser och hälften okänt. Han har beteende som en hund! Ska alltid följa med och titta vad man gör, bankade på dörrarna när man ville vara ifred och stängde in sig, satt o kollade på tv gjorde han med. Kortfattat, den konstigaste katt jag sett! Men också otroligt söt! 4 år tror jag vi hade honom, eller 3,5 eller nått. Sen flyttade han till Hanna, och efter det till hennes föräldrar om jag inte minns fel. Vad jag vet idag så har han det bra där, och är minst lika omtyckt hos dem. Lilla OLFIE :D
Rex-Marley "Bobo" Widerdal-Linder
Jag fick en Chihuahua i födelsedagspresent för 3 år sedan, och en av mina drömmar besannades!
Lilla Rex, eller Hooooond (Hund) som vi också säger, är en rätt smart kille! Han är duktig, lydig och kan massa saker, när han själv vill så att säga. Han kan dansa och göra high five på beställning, och om man frågar honom om han vill "smaka" så blir han helt till sig! Han springer så fort de små tassarna bär, för att få en skiva gouda ost! ;)
Hahaha Brynolf, vilket namn :D
SvaraRadera